Ikväll ska jag på "I afton dans" på Berns. Har sett fram emot det i en månad eller mer, ska bli så roligt! Det är gammaldags tema, musik från 40-talet. Så jag tänkte ha mormors gamla beiga spetsklänning och röda läppar. Åh, det ska bli så kul!

Idag är jag ledig. Tack och lov! Det behöver jag verkligen, känner en förkylning på ingång. Jag ska bara ta det lugnt, och mysa med några avsnitt av Mad Men

För den som inte vet, så handlar det om en reklambyrå i New York under början av 60-talet. Den är otroligt snyggt filmad och manuset är fantastiskt.

Och kläderna är underbara!

Det har varit några galet hektiska dagar. Filminspelningen började i fredags, och varit non-stop till sent på måndagskvällen.
Jag har blivit insmetad i låtsas-blod och svart skokräm, jag har blivit sliten och dragen i, nerkastad på golvet.

Vi repade några dagar och nu har vi börjat med inspelningen. Det känns jättespännande! Vi hade fyra personer där förutom jag. Regissören Sarah, ljudkillen Tomas, ljustekniker Andres och assistenten/klipparen/skådespelaren Jacob. Och så jag, som ligger på en säng i nattlinne och låtsas att jag är ensam, men är rädd för att jag inte är det. Förvirrande? I sanning, det är det.

Oj oj! Har fått en roll i en indipendent-skräckfilm! Idag var första repetionen, det gick väldigt bra. Den allra första scenen skriker min karaktär rätt ordentligt i, så det kändes naturligtvis väldigt konstigt att göra det inför en person jag knappt känner. Men det tillhör show business!

Igår traskade jag iväg till Beyond Retro vid Zinkensdamm för att shoppa lite fina kläder från NiotillFems bloppis-loppis! Jag fick tag på en underbar kjol från Ralph Lauren och ett par jättesöta klackskor från Marc Jacobs. Uppdaterar med bilder snart!

Titta! Jag blev fotad! Bild från NioTillFem

Jag älskar bandet Florence + the Machine. Videorna är så otroligt vackra varje gång! Ledordet är glitter.
Här nedan är videon till låten Cosmic Love



Dog days are over



You've got the love



Fantastiskt!

Det finns många jobbiga saker med nöjesbranschen. En av dessa jobbiga saker är det antal människor som inte är seriösa. Som inte tar branschen på allvar. Exempelvis får någon för sig att han/hon vill göra en kortfilm. Han/hon skriver om det i forum på internet och får ett flertal människor intresserade av att medverka. Men när det väl kommer till kritan så backar upphovsmakaren. Och kvar står människor med krossade förhoppningar och drömmar.

Andra oseriösa människor är de som hör av sig om ett projekt, men sen ignorerar en. Det värsta var nog när en kvinna skulle sätta upp en pjäs och behövde en skådespelerska. Hon kontaktade mig och ville att jag skulle komma på audition. Så jag ringde tilllbaka samma dag och även dagen efter utan att få kontakt. Efter tre dagar fick jag ett mail från henne, där hon berättate att hon redan hittat en som skulle få jobbet. Fräckt! Om hon ska göra sig mödan att kontakta flera kvinnor för en och samma roll, då kan hon banne mig se till att träffa alla innan hon tar ett sånt beslut.

Hon hade dessutom just avslutat en yrkesutbildning, vilket betyder att ingen lärt henne hur man behandlar andra i yrkeslivet. Och att många fler kommer råka ut för det som hände mig.

När det känns som om ingenting går framåt, och man accepterar det, det är då något nytt händer. Blev uppringd igår av en man från en produktionsbolag som undrade om jag var intresserad av att medverka i en långfilm. Nice! Det verkar vara en statistroll, men jag tackar och bockar. Inget jobb är värt att tacka nej till i den här branschen.

Jag råkade snubbla över en fantastisk kortfilm på youtube nyss. Den heter Despair och skådespelerskan Bryce Dallas Howard är med i den. Den är så vacker, jag kan bara önska att jag själv kan skapa något ens hälften så snyggt. Du kan se den nedan.

Klockan är lite över sex på kvällen här i Stockholm. I Los Angeles är den alltså lite över nio på morgonen. Att vara där vore fantastiskt. Visserligen skulle solen med all säkerhet bränna sönder min alldeles för bräckliga hy, men ändå. Ibland funderar jag på om jag skulle låna pengar av mormor och åka till Los Angeles, Hollywood, och satsa på min karriär.

Det är viktigt att vara realistiskt. Hur många miljoner skådespelare finns det inte som är arbetslösa? Hur många flyttar till Hollywood, bara för att tomhänt åka hem igen? Alldeles för många.

Alexander Skarsgård flyttade till Los Angeles. Han bodde där i fem år innan han slog igenom.

Därför borde jag räkna med att behöva bo där minst fem år innan något händer. Om något ändå inte händer så är det ett bakslag, då får jag hitta en annan mening med livet.

Så mycket tankar

Fick inget av de jobben. Så nu sitter jag hemma och gör ingenting.

Jag har ett dilemma. För ca två månader sen blev jag kontaktad av ett filmbolag som ville att jag skulle söka en roll i deras nya film, pga att jag hade ett utseende som passade rollen.

Jag sökte rollen skriftligen, och fick positiv respons. När jag fick manus inför castingen så insåg jag att det skulle bli nakenscener, varav en sexscen, och en helt osexuell scen i ett badrum.

Jag talade med regissören som sa att inga intima kroppsdelar skulle filmas . Så jag trodde att t.ex. min nakna rygg skulle visas, mina ansiktsuttryck, mina ben, etc. Senare fick jag veta att det han menade var att man alltså inte skulle zooma in på brösten eller rumpan, men att kroppen i sin helhet skulle synas.

Rent konstnärligt kan jag förstå regissörens vision, men rent tekniskt är det enligt min åsikt inte nödvändigt med "full frontal nudity". Det är inget som känns ok för mig. Jag har alltid varit starkt emot att visa min nakna kropp på film/tv/scen. Men jag kan inte sluta tänka på att jag kanske sumpar en otrolig chans.

Sienna Miller fick sin genombrott i Alfie med Jude Law. Hon var den enda i filmen som visade brösten, och nu är hon en väl ansedd skådespelerska, och hennes karriär har inte dalat. Hon har alltså inte fått en stämpel på sig efter det.

Men å andra sidan har vi skådespelerskan Kerry Condon som slog igenom med serien Rome. Hon är säkert väl ansedd även hon, men sen dess har hon fått göra nakenscener i annat också, det är som om hon hamnat i ett fack. Vilket hon kanske är nöjd med, men jag själv skulle inte vilja göra det. Tänk att bara bli erbjuden roller som kräver att man visar allt. Fast å andra sidan, har man väl visat sig en gång, kanske man måste va beredd på att göra det fler gånger, vilket tar bort spänningen?

Anna Paquin har hunnit spela mycket i sitt liv, och fått en ordentlig karriär. Det är först nu som hon börjat med nakenscener sen hon fick huvudrollen i True Blood. Visserligen visar hon brösten i nästan varje avsnitt, men eftersom hon hade ett ordentligt CV innan serien, så tvivlar jag på att hon skulle hamna i ett fack.

Man får inte glömma de modiga kvinnorna i Sex and the city som visar brösten hela tiden.

Jag kan inte sluta tänka på att om någon annan tjej får rollen, och så blir filmen berömd och får fantastiskt kritik för sin "konstärliga öppenhet". Kommer jag att ångra mig?

Skulle jag stolt kunna visa den scenen för mina barnbarn?

Den här bloggen gillar jag verkligen. Mode kombinerat med riktigt snyggt foto. Volanger och nitar. Fantastiskt!

Ett filmbolag har konatkat mig och vill att jag ska provfilma för en roll i en långfilm. Väntar på att få manuset så jag kan börja förbereda mig, det vore ju galet kul!